Fotokonstnär Ava Valsten fotograf slow foto

Vi görs till fotografier, tänker jag.

Vi görs till fotografier, tänker hon.



Jag är osäker, säger mannen oroligt. Och det ser ut som om han befarar det värsta, att det bakom fotografierna finns något annat. 
Och jag med min inställning tänker att där det inte finns fakta, finns ingenting. Så jag säger, "det kan man inte veta". Det är den stora faran med fotografiska bilder, att vi fyller de delar som är utanför bilden eller de delar som skymmer, med ett eget innehåll. Och där det egna fyller igen något man själv upplever är förlorat eller saknar, tänker hon.

Vi sitter på ett café. En etablerad författare och jag och på bordet kaffekoppar och flera svartvita tummade fotografier.
Det mest övergivna måste vara den egna blickens innehåll, funderar jag vidare. Kanske är det, det enda man kan välja, vad man ser och särskilt det som är bakom bilderna. Det som inte syns på ytan.

Miljön på fotografierna visar en simbassäng, där så många barn lärde sig simma. Jag känner igen simbassängen.   Och ytterligare en författare som är uppvuxen på samma gata har skrivit om denna simbassäng. Det kan inte vara en slump...

Fotografierna är tagna med blixt där den ljusa huden reflekterar ljuset och skapar skarpa linjer mot skuggorna. Fotografierna ger ett hastigt och osofistikerat intryck som om den person som tagit bilderna haft bråttom. Jag tänker brottsplats, men jag säger ingenting. 
 

Flickan huttrar i sin ärvda blå baddräkt. Kakelgolvets kyla fortplantar sig upp längs benen. Hon står längst bak i ledet. Magister B håller upp sin kamera. Flickan vill skyla sig, korsa armarna över bröstet, men magistern säger att de ska stå i givakt och le tills han avfyrat sin blixt och magister B säger att de ska titta in i kameran. Flickan längst bak ser rakt förbi både kamera och magister B.

Notering: Kretshmer, en tysk ledande läroboksförfattare och läkare menar att metoden för fotografering omfattas av ett mänskligt behov av att veta vem man har att göra med. "Allt för att förbättra sin människokunskap", skriver läkaren.
Vad ville läraren? Hålla kvar och befästa en redan befintlig och given maktposition? Vilket mänskligt behov icsensatte han? Vilken kunskap?

Jag tänker ofta på att min fotografering är ofrivillig. Kameran blev min penna och jag ville förstå hela den värld som omfattades av lägenheten, gatan och skolan. Periodvis har jag packat ner kameran, böckerna och det arkiverade bara för att packa upp dem igen. 

Fotografierna på bordet i ett café i Stockholm är tagna av en av skolans lärare. En lärare som var ansvarig för skolans kör, för barnens moral. En lärare som upprätthöll en bestämd ordning i samhället. En lärare med makt. En lärare som mätte mig med det mått jag  kallar det beiga. Jag minns "det" som en känsla eller en stämning
Läraren var intresserad av familjer där det saknades fungerande fäder.  I samtalet med författaren förstår jag fragment ur min historia. Små pusselbitar läggs intill varandra och passar...
Befriande och märkligt, tänker jag. 
I samtalet minns jag andra fotografier och att pojkarna i klassen fotograferade. Varför gjorde dem det? Varför kunde pojkarna framkalla och ta bilder som jag gör nu? Författaren berättar att läraren hade fotokurser för pojkar där inga flickor var tillåtna.

Fotokurser? Tänk att det fanns pågående fotokurser på den skola som jag gick i utan att jag släpptes in? Eller ens var inbjuden till. Jag  funderar över om den gränsen som magister B satte påverkade mig på flera sätt?  Uppfattade min intution gränsen? 

Och författaren avslutar samtalet med att det han trodde att det var på grund av magister B, han aldrig blev intresserad av fotografi och jag tänker plötsligt som en insikt, att det för mig var precis tvärtom. Att det var därför jag började fotografera.

Att fotografera är en märklig sysselsättning. Varför ska man "ta" bilder av någon annan? Vi åker till Blackeberg, författaren och jag. Han med fotografierna i sin portölj och jag med kameran i min hand.
Vi promenerar till skolan och till Ibsengatan, till den lägenhet han växte upp i och sedan går vi till den lägenhet jag växte upp i. Vi ställer oss utanför porten och fotograferar varandra med min kamera.
Vi ser in i sökaren. En i taget. Byter plats.
Vi görs till fotografier, tänker jag.