besökarnas beiga blickar

Tysta, de var tysta, besökarna även om jag förstod att de måste ha bullrat högt av harm, av moral och av indignation och öppet visat att här, just här stod det inte rätt till. Just "här" där jag befann mig kom att betyda så mycket för mig att förstå innebörden av. Senare.
Och ändå i minnet, en tystnad som kanske kom sig av att jag var den som ägde de situationerna. Jag lät mig aldrig uppslukas av besökarnas beiga blickar. 

Flickan och pojken ligger under samma täcke. Flickans bror försöker andas i samma takt som Flickan. Ingen drar bort täcket innan de somnar. Flickan håller sin bror hårt i handen innan de somnar.
I en pärm i ett kontor, en blankett med en handskriven notering:
Den lilla flickan ser normal ut än så länge.

Någonting i min egen blick var mer aktiv än besökarnas. Jag var ett barn och jag skapade tidigt scener som vore de fotografier där jag såg mig själv som den person som tillät besökarna inträde. Jag var den person som sa, "kom in". Det hjälpte. Ett fotografiskt album växte fram. 

Notering: Läkaren Kretschmer menar att man i forskningens tjänst behöver fotografiapparaten likaväl som måttband och ritstift. Kretschmer betonar att vi måste lära oss att använda våra ögon. Han skriver "se och iakttaga utan mikroskop och utan laboratorium".
Jag tänker på dessa besökare som ögon, som iakttagare, nästan som om det fanns kameror i lägenheten, i skolan och på gatan. De tillfällen då jag var fri, var då jag var på väg. Jag var alltid på väg.