Får jag fotografera dig?

Flickan tar sin mamma i handen. Handen känns varm och trygg. Det är bara dem två. Flickan får följa med till stan och mamma ska köpa en gymnastikdräkt. Det har mamma lovat länge. Flickan ska inte längre bli retad för sina konstiga kläder. Plötsligt stannar mamma. Mamma lutar sig mot byggnaden och Flickan ser blodet som pumpar i strålar från mammans ben. Som en fontän. Flickan ser en välklädd man lösgöra sig ur de nyfikna som samlats. Mannen tar av sig sin slips och knyter den hårt om mammans ben. Flickan stelnar av rädsla och glömmer gymnastikdräkten. När ambulanen anlänt och är på väg att stänga dörren för att åka iväg, ropar Flickan: Får jag följa med?

Om det inte finns en manual eller en omsorgsfylld beskriven världsbild att stiga in i från början, vad gör man då?  En världsbild där man kan förutse vad som ska hända?

De första motiven var på min mor. Där började min värld ta form. I bilden, i en form som inte var överens med de anteckningar som fanns i det statliga arkivet. 
Bilden av mitt seende, ungefär så som jag uppfattade att jag såg "min värld", motsvarade en annan bild än den rådande. Det jag såg och uppfattade var avvikande. 

Genom den lilla 60-tals kameran, Instamatic fotograferade jag min mor när jag fick följa med till Blackeberg station, aldrig längre. På vägen dit, bad jag min mor att stå stilla en stund och se på henne.
"En till", bad jag...Då handlade det om att hålla tiden stilla. Att det som var den lilla exponeringstiden skulle räcka till nästa gång och nästa, eftersom det lilla korta ögonblicket verkligen var mitt ögonblick.

Och på fotoskolan fortsatte jag med  lösa de fotografiska uppgifterna genom att söka upp min mor gång på gång för olika fotograferingsuppgifter; människa och hund, bonde, samlare och varje gång samma formulering.
 "Jag har fått en uppgift att fotografera", "Får jag fotografera dig"? Ingen av de bilderna visade jag för någon. Det var först efter att jag tagit del av anteckningarna i arkivet då jag satt på tåget väg hem till Småland som allt förändrades. Den andra vågen av fotografi sköljde över mig. Jag bestämde mig för att visa min bild av min mor och att den bilden skulle visas på ett konstarkiv och dessutom bevaras för alltid. 
.

Notering: Vilem Flusser bekräftar det jag intuitivt kände till som barn, att man med hjälp av en kamera kan skapa situationer som jag kunde införliva i mitt minne och fylla med det liv som annars inte funnits. Jag var en del av något jag medverkat till. Bilden blev min. Jag förfogade över något. Jag förfogade över min mor, inte besökarnas bild av min mor. Det var som att lära mig mitt ett nytt alfabet. Inte besökarnas.


.