Fotokonstnär Ava Valsten fotograf slow foto

Med kameran som vapen

Med kameran som vapen

Alla barnen på skolgården utom Flickan håller händerna för ansiktet. Några skriker. Flickan är tyst. Flickans händer skakar och hon söker efter hjälp. Hon ser magister B på väg med bestämda steg.
Högst upp på tredje våningen står hennes bror vid ett stort öppet fönster. Brodern ropar "Jag hoppar, jag hoppar". Flickan måste rädda sin bror. Flickan måste!


Efter besöket på pizzerian, Lilla Monaco gick vi vidare till det ställe som kallades kinesen men som jag upptäckte av en tillfällighet, när vinden blottade en skymd skylt, hade namnet, Guldhavet.
Jag och Magdalena, kvinnan som ibland gav husrum till Danny, och som jag  nyligen lärt känna, stannade till där. Vi gick in och hälsade på de spridda gästerna. Det var så man gjorde. Alla kände Danny och alla kände Magdalena.

För mig var det som att resa till en främmande plats och där känna igen något. Jag blev omtumlad och på gränsen till yr. Magdalena som arbetade på Sveriges hemligaste plats, bjöd  med mig hem till hennes kök och berättade att hon inte kunde tala om Danny på sin arbetsplats. Det hade varit farligt för henne, sa Magdalena. Senare förstod jag innebörden av det. Inte just då men sen.
Även för mig blev Danny en hemlig person som enbart några få visste om. 
Och ännu hade jag inte mött Danny. Mängder av år låg fortfarande mellan oss.

“Är det verkligen du”? Så hade jag velat fråga. “Är det verkligen….” Orden vilade på mina läppar. Ord som väntade på mig.
Istället satt jag i ett kök i Blackeberg. En plats jag aldrig trott att jag skulle återvända till. Varje tanke på Blackeberg som ett hem var så motsättningsfullt främmande. Jag var inte hemma där.


Och ändå ledde sökandet efter Danny till att jag återvände till den lägenhet jag föddes i, gång på gång. Vid tre tillfällen stod jag där, utanför porten, gick uppgör trappan till den första våningen, förde fingret till ringklockan och hörde samma ringsignal. Den ringsignal som besökarna aldrig annonserade sin ankomst med.
Jag kan omöjligt minnas vad dem sa, när de som bodde i lägenheten, öppnade. Den tredje gången behövde jag inte säga någonting. De bara släppte in mig med kamera och stativ. En röst inifrån ett annat rum som ropade, "Vem är det"? Och ett svar intill mig, "Det är hon".
Och så stod jag där igen med kameran som ett vapen eller som ett skydd?
Lägenheten var som en magnet, som om jag trodde att Danny var där. Det märkliga var, att se andra människor röra sig där i´ samma rum, titta ut genom samma fönster. De hade dessutom en spegel på samma plats i den lilla hallen, som om ingenting hänt.

Notering: Schopenhauer menar att världen är ett lidande och meningslöst men inte bilderna av världen. Det är bilderna som blir världen. Bilderna av världen är verkligare och höjer sig över lidandet. Bilderna blev min värld.