Fotokonstnär Ava Valsten fotograf slow foto

Danny


Vad föregick sökandet efter Danny?
Det röda ljuset som skapade flashbacks, gråten som uppstod efter årets telefonsamtal och min undran, varför?

Dannyserien, kamerans gester a la Flusser.
Danny-serien är en gestaltning av "något" som inte låter sig beskrivas på något annat sätt än genom de nödvändiga gester som kameran till sin natur har krävt av mig. Gester komna ur en känsla av att vilja förstå och all den logistik som leder fram till de fotografierna som på något sätt sammanfattar den gesten. (För mig själv) Och som jag förstått att endast jag kan se. 

Danny är kärlek?
Jag tänker på de beslut och rörelser som föregått det enskilda fotografiet. Jag minns fragmentariska ögonblick. En röst, en gråt, en saknad och ett starkt igenkännande. Ett igenkännande som handlade om ömhet och kärlek i betydelsen att kärlek finns på samma sköra sätt som en vandrande figur med en rosa kostym finns. En figur med en hjälm på huvudet, prydd med fjärilar som en gloria. Kärlek som utsatthet? 
Så blev gestaltningen av Danny en yttre representation av inre upplevelser.
( En gestaltning som fungerade som en del i en större karta. )
 "Danny" är min syster och "Danny" är min bror och all min saknad av dem och all min ömhet som livet lärt mig att bemanna men fotografin och kameran lärt mig att behålla. (Konstigt nog)  Gestaltningen av "Danny" är därför en bild av kärlek (för mig).

Danny ett framträdande, en lång estradpoetisk dikt.
Gestaltningen av "Danny" började med en lång estradpoetisk dikt, "Jag letar efter Danny" som framfördes vid Tokalynga teaterakademi vid Falkenberg i slutet av 1990-talet och fortsatte med fotografier från de möten jag med kameran iscensatte delar av en förlorad familj, 

Ett beslut att söka efter en förståelse 
I verkligheten handlade det om hur jag sökte efter min bror och först fann hans kläder, en rosa kostym och en hjälm prydd med fjärilar som en gloria. Och alla de hinder jag upplevde på vägen.
Platsen var Blackeberg och Guldhavet var namnet på den krog som i folk i området kallade "kinesen" och där fanns kocken som svar på min fråga, visade mig stolen där min bror brukade sitta.
Där mötte jag även "Kina" som berättade att han redan blivit fotograferad i ett badkar. Långt, långt senare förstod jag att jag i egentligen vandrade i kölvattnet av andra fotografers, fotografier.

Den tysta gråten blev Utställningen Guldhavet
Delar av fotografierna visade jag senare i olika utställningar utan att våga tala om personerna på bilderna som min familj tills jag den tredje gången, gav fotografierna titeln "Guldhavet" och då använde ord som "min bror", "min mor" och "min syster", för det var ju så det var...
 



In english
What preceded the search of Danny?
The red light that created flashbacks, the cry that occurred after this year's phone call and my wonder why?

Dannyserien, the camera's gesture a la Flusser.
The Danny series is a form of "something" that can not be described in any other way than through the necessary gestures that the camera by its nature has demanded from me. Gestures come from a sense of wanting to understand and all the logistics that lead to the photographs that in some way summarize that gesture. (To myself) And as I understood that only I can see.

Danny is love?
I think about the decisions and movements that preceded the individual photography. I remember fragile moments. One voice, one cry, one missing and a strong recognition. An acknowledgment that deals with tenderness and love in the sense that love is in the same fragile way as a wandering figure with a pink suit exists. A figure with a helmet on the head, adorned with butterflies like a gloria. Love like vulnerability?
Then the design of Danny became an external representation of inner experiences.
(A design that worked as part of a larger map.)
"Danny" is my sister and "Danny" is my brother and all my missing of them and all my tenderness as life taught me staff but the photography and the camera taught me to keep. (Strange enough) The gesture of "Danny" is therefore a picture of love (to me).

Danny a prominent, long estrad poetic poem.
The gesture of "Danny" began with a long estrad poetic poem "I'm looking for Danny" performed at the Tokalynga Theater Academy at Falkenberg in the late 1990s and continued with photographs from the meetings I with the camera staged parts of a lost family,


A decision to search for an understanding
In reality, it was about how I was looking for my brother and first found his clothes, a pink suit and a helmet adorned with butterflies like a gloria. And all the obstacles I experienced on the road.
The place was Blackeberg and the Golden Sea was the name of the hook that people in the area called "Chinese" and there was the chef in response to my question, showed me the chair where my brother used to sit.
There I also met "China" who told him that he had already been photographed in a bathtub. Long, far later, I realized that I was actually wandering in the wake of other photographers, photographs.

The silent cry became the exhibition Golden Sea
Part of the photographs I later showed in different exhibits without daring to talk about the people on the pictures like my family until the third time I showed them, the photographs and the text gave the title "Gold Sea" and then used words like "my brother" "and" my sister ".