Fotokonstnär Ava Valsten fotograf slow foto

Fotograf fotokonstnär Ava Valsten SLOW PHOTOGRAPHY


Swedish and in english

Hur lång tid tar det att göra ett fotografi? Att ta ett fotografi? Ett år eller en sextiondels sekund? Eller kan ett fotografi ta ett halvsekel i tid att göra? Vilken tid menas med tid? Den mätbara exponeringen?
Idag 1/4000-dels sekund eller åtta timmar 1826. Tid i  i relation till känslighet för ljus? Eller tid i relation till saknad? Är det kanske samma sak?
Vilken tid menas när vi talar om tid i fotografi? Och vad innebär att göra? Från upplevelse, till att ta till att visa kan det ta många, många år. Så har det varit för mig. 
Bilderna i Tornet tog flera år. Hur ofta var jag där ensam? Tillsamman med männen? I mörkrummet? I samtal med andra där jag berättade om rummet och gav bilderna allt fler titlar, White walls, tender walls eller Den femte mannen finns inte längre.
Ska mötena med de olika männen också räknas in i tiden? Hur vi träffades på en bensinmack i en mindre by i Småland, i en sjukhuskorridor i samband med utställning, på ett café i Halmstad som jag regelbundet besökte under ett par år och vid biljettkassan på länsmuseet?
Hur jag interagerade med männen innan de befann sig i tornet och att jag i dem såg andra män, minnen och upplevelser av bröder och förlorade fäder? Tid? Slow tid?
Finns det inte tre tider? Den mätbara, den upplevelsebara och den tid som omger oss och som visar sig genom olika händelser och färgar uppmärksamhet och språkets innehåll. Tid som är svårare att se och som visar sig som filter och som färgar och fördunklar bedömning. Något som vi kanske kan se långt senare när vi ser tillbaka.
Tänk om det finns fotografier som tar ett helt liv innan de kan bli till som visuella avtryck därför att de kräver liv för att träda fram som bilder. Ibland har jag befunnit mig i situationer då  bilder har frambringats ur dem. De bilderna (det är visuella bilder för mig) har tiden lärt mig, är inte mina från början. De är ett resultat av det språk och den erfarenhet jag föddes in i.  Att fotografera har betytt att lösgöra mig från det språket och finna mitt eget.
 Det som sker är att den frambringande bilden ställer mig i kamerans position utanför situationen så mycket att jag kan fotografera den och därmed omformulera den.
Ofta handlar det om relationer till min mor och de som står mig nära på det sättet att jag aldrig kunnat formulera det inför dem på annat sätt än senare genom fotografierna jag då tar. Fotografier som blir till helt andra upplevelser hos dem som ser dem.
Slow tid? Snabb tid? Livstid?



How long does it take to make a photography? Taking a photography? A year or a sixty-six second? Or can a photography take a half-shekel in time to do? What time is meant by time? The measurable exposure?
Today 1/4000th second or eight hours 1826. Time in relation to sensitivity to light? Or time in relation to loss? Is that maybe the same? The loss and sensitivity?
What time do we mean, when we talk about time in photography? And what does it mean to do? From experience to viewing, it can take many, many years. That's how it has been for me.
The pictures in the tower took several years. How often was I there alone? Together with the men? In the darkroom? In conversation with others where I told about the room and gave the pictures more titles, White walls, tender walls or The fifth man no longer exists. And the conversations within the memories of my brothers and fathers?
Will the meetings with the different men also count in time? How did we meet at a gas station in a small town in Småland, in a hospital corridor in connection with the exhibition, at a café in Halmstad that I regularly visited for a few years and at the ticket office at the county museum?
How did I interact with the men before they were in the tower and that in them I saw other men, memories and experiences of brothers and lost fathers? Time? Slow time?
Are not there three times? The measurable, the perceptible and the time surrounding us, which manifests itself through different events, focuses attention and language content. Time that is harder to see and which appears as a filter and that color and darken the assessment. Something we might see far later when we look back.
Imagine if there are photographs that take a lifetime before they can turn out to be visual impressions because they require life to emerge as images. Sometimes I have found myself in situations when images have been taken from them. Those pictures (it's visual images for me) have taught me, are not mine from the beginning. They are a result of the language and experience I was born into. Photographing has meant to rid myself of that language and find my own. I am speaking my own language now - I am being me.
What's happening is that the generating image places me in the camera's position outside the situation so much that I can photograph it and thus reformulate it.
Often it is about relationships with my mother and those who stand close to me in the way that I have never been able to formulate it for them other than later through the photographs I take. Photographs that make completely different experiences with those who see them.
Slow time? Quick time? Lifetime?