Vad föregick sökandet efter Danny?
Det röda ljuset som skapade flashbacks, gråten som uppstod efter årets telefonsamtal och min undran, varför?

Dannyserien, kamerans gester a la Flusser.
Danny-serien är en gestaltning av "något" som inte låter sig beskrivas på något annat sätt än genom de nödvändiga gester som kameran till sin natur har krävt av mig. Gester komna ur en känsla av att vilja förstå och all den logistik som leder fram till de fotografierna som på något sätt sammanfattar den gesten. (För mig själv) Och som jag förstått att endast jag kan se. 

Danny är kärlek?
Jag tänker på de beslut och rörelser som föregått det enskilda fotografiet. Jag minns fragmentariska ögonblick. En röst, en gråt, en saknad och ett starkt igenkännande. Ett igenkännande som handlade om ömhet och kärlek i betydelsen att kärlek finns på samma sköra sätt som en vandrande figur med en rosa kostym finns. En figur med en hjälm på huvudet, prydd med fjärilar som en gloria. Kärlek som utsatthet? 
Så blev gestaltningen av Danny en yttre representation av inre upplevelser.
( En gestaltning som fungerade som en del i en större karta. )
 "Danny" är min syster och "Danny" är min bror och all min saknad av dem och all min ömhet som livet lärt mig att bemanna men fotografin och kameran lärt mig att behålla. (Konstigt nog)  Gestaltningen av "Danny" är därför en bild av kärlek (för mig).

Danny ett framträdande, en lång estradpoetisk dikt.
Gestaltningen av "Danny" började med en lång estradpoetisk dikt, "Jag letar efter Danny" som framfördes vid Tokalynga teaterakademi vid Falkenberg i slutet av 1990-talet och fortsatte med fotografier från de möten jag med kameran iscensatte delar av en förlorad familj. 

Ett beslut att söka efter en förståelse
I verkligheten handlade det om hur jag sökte efter min bror och först fann hans kläder, en rosa kostym och en hjälm prydd med fjärilar som en gloria. Och alla de hinder jag upplevde på vägen.
Platsen var Blackeberg och Guldhavet var namnet på den krog som i folk i området kallade "kinesen" och där fanns kocken som svar på min fråga, visade mig stolen där min bror brukade sitta.
Där mötte jag även "Kina" som berättade att han redan blivit fotograferad i ett badkar. Långt, långt senare förstod jag att jag i egentligen vandrade i kölvattnet av andra fotografers, fotografier.